Förra veckan flyttade vi ställningen till gårdssidan av huset. Där är det inte lika högt till takfot och vi upptäckte att de övre delarna av ställningen var högre än takfoten vilket innebar att vi inte kunde lägga råsponten på de nedre delarna av taket. Illa.
Det är överliggaren och den inre stolpen på förhöjningarna som alltså är i vägen, den som också utgör hindret att röra sig fritt utan att krypa eller hoppa.
Att flytta ut hela ställningen var ingen lösning, då hade landgångarna hamnat lite för långt ut från huset. Maken löste problemet med att på fredag eftermiddag åka till Karlskoga och köpa fler L-formade förhöjningar samt två ”ryggstöd” så att de temporära 45x45-reglarna kunde tas bort. Ska man räkna transportkostnader för vad vi åker och köper istället för att beställa så undrar jag vad som hade blivit billigare. Nåväl, nu har vi en bra ställning till nästa gång vi kommer på att vi behöver fler delar.
Jag fick ta tåget vilket känns sådär i pandemitider men jag slog på stort och köpte en 1-klassbiljett med singelsäte. Vi var fyra personer i hela vagnen så det kändes rätt säkert ändå. Jag sammanstrålade med maken på stationen dit vi anlände från varsitt håll med några minuters skillnad. Praktiskt ändå.
När vi kom upp till stugan och bygget upptäckte vi att en presenning hade givit upp och blåst av. Det hade inte varit så illa om det inte hade regnat rätt rejält under veckan som gått. Nu var masoniten över garagedelen tämligen fuktskadad och hade antagit en helt annan form än den vi lämnade i söndags.
Maken var först ut som vanligt när vi är själva på plats, annars brukar svärsonen slå honom med det. Fram med verktyg och maskiner, bort med övriga presenningar och sen var det dags för råspont. Han på ställningen och senare på taket, jag på marken och bär fram brädor, sågar och lyfter upp. Maken lägger på plats, slår fast och spikar. Med spikpistol, tack och lov.
Det gick undan när vi fick upp vanan och vi kom en bra bit upp innan dagen är slut. Det var varmt och tryckande, molnen var svarta, vinden var varm och några regnstänk klarade vi oss inte undan. Till kvällen var det dags att täcka med pressarna igen, åska hotade på avstånd. Vi hade förberett oss och köpt nya så en av dem fick ersätta den som blåst av. Det var inte lätt att täcka när det bara är en på taket, så mycket enklare det är när man är fler!
Söndagen var sval och rejält blåsig, även denna dagen kom några stänk men vi hade sån tur att de riktiga ovädren gick både norr och söder om oss så vi slapp det värsta. Men molnen var otäckt mörka ibland.
Den övre delen av masoniten som var böjd av fukten sågades bort. Sen lade vi ny masonit upp mot nock över hela huset. Som vanligt så körde jag markservicen med höga lyft och armar-uppåt-sträck medan mannen lekte stenbock på taket. Det är tur han går åt båda hållen så han slipper bli låghalt.
Innan dagen är slut har vi fått upp nästan hela taket. Det saknas en och en halv rad råspont mot gården och en halv mot ängen. Vi kände inte för att längssåga när det började närma sig seneftermiddag, det ska även på insektsnät vid nock på samma sätt som vid takfoten så det får vänta till en annan gång. Någon taklagsfest blev det således inte tal om ännu, det får bli senare.
På med nya presenningar över hela bygget. Kraftigare än de förra och kamouflagefärgade, vi får väl se om vi hittar huset sen!
Det tar två timmar att få på pressarna och fästa dem ordentligt, klockan hann bli mycket innan vi kom iväg hemåt. Rejält trötta och ledbrutna stannade vi på donken för en söndagsmiddag. Det där med mat-och-sovklockan funkar så mycket bättre när barnbarnen och deras föräldrar är med, själva glömmer vi både eftermiddagsfika och middag utan jobbar så länge som ljuset tillåter. Hemma var vi först framåt elva. En dusch och sen stupade vi i säng för att sova fem kvart i timmen innan klockan ringde. Gissa om kroppen värkte när vi kravlade ur lopplådan på måndag morgon! Träningsvärk var bara förnamnet. Vi slipper gå på gymmet i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar